Administrativa regioner i Kina

Allt sedan den förste kejsaren av Qindynastin skapade den första centralstaten har Kina i regel organiserats i territoriella enheter som lyder direkt under centralmakten. Kinas territoriella organisering har haft stora variationer sedan dess och ofta maskerat lokala intressesfärer, i synnerhet under de perioder Kina varit uppdelat i olika stater.^[1]

Den territoriella indelning Kina har idag går i huvuddrag tillbaka på den som rådde under Qingdynastin (1644-1911), men en rad nya administrativa begrepp har också introducerats under inflytande från Sovjetunionen.

För att säkerställa kommunistpartiets makt finns det en struktur med partisekreterare som löper parallellt med den officiella administrativa indelningen. Partisekreterarna övervakar den civila förvaltningen och står i regel högre i partihierarkin än ämbetsmännen i den civila förvaltningen.

De flesta av de administrativa enheterna - provinser, autonoma regioner, byar etc - är oproblematiska att användam, även om det inte alltid finns en fast standard för hur de översätts till svenska. "Städer", (shì 市), däremot kan förvirra eftersom de återfinns på olika administrativa nivåer. En stad på den lägsta nivå –- häradsnivån – ingår således nästan alltid tillsammans med andra enheter på denna nivå i städer på en högre nivå – prefekturnivå, subprovinsnivå eller i ett av Kinas fyra storstadsområden, som är enheter på provinsnivå. De högre nivåernas städer är däremot geografiskt åtskilda och kan inte ingå i varandra. På nivån under häradsnivå – sockennivån – finns sedan köpingar (zhen 镇) vilka ibland omtalas som "småstäder".

I kinesiska namn på administrativa enheter ingår som regel en kortform för enhetens typ. Några sådana kortformer står nedan inom parentes.

Flera enheter ovan saknar etablerade svenska översättningar. Denna tabell använder de begrepp som för närvarande är vanligast på svenskspråkiga Wikipedia.

Kinas nuvarande provinsindelning i det egentliga Kina går i huvudsak tillbaka till Qingdynastin, som var den första kejsardynastin som skapade en permanent provinsförvaltning.

Enheter på provinsnivå har samma rank i statsapparaten som ministerier under statsrådet, vilket betyder att ministerier inte kan ge direkt order till provinsregeringar.^[2]

Idag finns det finns fyra olika typer av administrativa regioner på provinsnivå: provinser (省), autonoma områden (自治区), särskilda administrativa regioner (特别行政区) och storstadsområden (直辖市).

• Anhui (安徽)
• Fujian (福建)
• Gansu (甘肃)
• Guangdong (广东)
• Guizhou (贵州)
• Hainan (海南)
• Hebei (河北)
• Heilongjiang (黑龙江)
• Henan (河南)
• Hubei (湖北)
• Hunan (湖南)
• Jiangsu (江苏)
• Jiangxi (江西)
• Jilin (吉林)
• Liaoning (辽宁)
• Qinghai (青海)
• Shaanxi (陕西)
• Shandong (山东)
• Shanxi (山西)
• Sichuan (四川)
• Yunnan (云南)
• Zhejiang (浙江)

• Guangxi (广西)
• Inre Mongoliet (Nèi Měnggǔ 内蒙古)
• Ningxia (宁夏)
• Tibet (西藏)
• Xinjiang (新疆)

• Peking (北京)
• Chongqing (重庆)
• Shanghai (上海)
• Tianjin (天津)

•  Hongkong (香港)
•  Macao (Àomén 澳门)

Officiellt hävdar både regeringen i Peking och den i Taiwans huvudstad Taipei att det bara finns "ett Kina", och att Taiwan är en av detta Kinas provinser. Flertalet stater, däribland Sverige, erkänner bara Folkrepubliken och har som en konsekvens inga direkta diplomatiska förbindelser med Taiwan. Taiwan har erbjudits en "återförening" med Fastlandskina under konceptet ett land - två system men fungerar i praktiken sedan länge som ett självständigt land. Taiwanesiska strävanden efter formell självständighet efter demokratiseringen av landet har lett till stora spänningar mellan Kina och Taiwan samtidigt som deras ekonomier har blivit allt mer sammanvävda.^{[källa behövs]}

Prefekturerna går tillbaka på en tidigare administrativ enhet som kallades fŭ 府 eller zhōu 州 i kejsartidens Kina. Prefekten övervakade en grupp härader inom sin jurisdiktion och hade ibland andra specialiserade funktioner.

Idag motsvaras prefekturen av begreppet dìqū 地区 och de flesta prefekturer har omorganiserats till städer på prefekturnivå. I områden med en stor befolkning av etniska minoriteter finns det autonoma prefekturer (kinesiska: 自治州^?, pinyin: zìzhìzhōu).

I Inre Mongoliet finns det tre prefekturer som går under benämningen "förbund" eller ajmag (kinesiska: 盟^?, pinyin: méng), Xilingol, Hinggan och Alxa. Det mongoliska förbunden går tillbaka till gamla administrativa indelningar från Qingdynastin som även har motsvarigheter i republiken Mongoliet.

Häradet (kinesiska: 县^?, pinyin: xiàn), ibland översatt med "län" på svenska, är en territoriell administrativ enhet i Kina på tredje nivån under provinser och prefekturer.

Idag kan ett härad kan omfatta flera hundratusen invånare, och häradena har också fått nya indelningar. Allt fler härad med stora tätorter räknas idag som städer på häradsnivå. I urbaniserade områden i storstadsområden och städer på prefekturnivå ingår stadsdistrikt som enhet å häradsnivå. Det finns det särskilda etniskt motiverade typer av härad som baner (eller fänikor) i Inre Mongoliet och autonoma härad för olika etniska grupper. I Tibet kallas enheter på häradsnivå för dzong, vilket betyder "fort", något som går tillbaka på administrativa förhållanden i det gamla Tibet före 1959. Slutligen finns det olika typer av särskilda områden på häradsnivå som skogs- och gruvdistrikt.

Städer på subprefekturnivå (kinesiska: 副地级市^?, pinyin: fùdìjíshì) är en inofficiell beteckning på vissa städer på häradsnivå som oftast lyder direkt under provinsregeringen. Anledningen till den annorlunda benämningen är att kadrerna som arbetar i städer på subprefekturnivå rankas en halv nivå högre och har större befogenheter än kadrer som arbetar i orter på häradsnivå.

Exempel på städer på subprefekturnivå är Jiyuan (i Henan), Xiantao, Qianjiang och Tianmen (Hubei), Manzhouli (Inre Mongoliet), Shihezi, Tumushuk, Aral, and Wujiaqu (Xinjiang).

Under kejsartiden fanns det inga fasta administrativa enheter under häraderna, utan myndigheterna fick istället samverka med de byar, marknadsstäder och andra samhällen som fanns inom häradsgränsen med informella metoder i samarbete med lokala eliter. Särskilt viktiga var köpingarna eller marknadsstäderna i det äldre Kina, som både saknade en muromgärdad huvudort och egna formella administrativa strukturer, men som var viktiga platser för varuutbyte, migration och religiös aktivitet.^[3]

Först under 1900-talet fick köpingarna (zhèn 镇) och socknarna (xiāng 乡) en egen administrativ nivå i den officiella administrativa hierarkin. Köpingarna och socknarna ligger på samma nivå i den administrativa hierarkin, där de förra är mindre tätorter och de senare utgör en grupp byar eller bosättningar på landsbygden.^[4]

Köpingen befinner sig på samma administrativa nivå som den kinesiska socknen med den skillnaden att köpingen har en högre grad av urbanisering än en socken och köpingen är ofta centralorten i ett härad.^[4]

Under det Stora språnget ersattes socknarna på landsbygden av självförsörjande folkkommuner,^[4] vilket fick förödande konsekvenser för folkförsörjningen åren 1959-62.^[5] Folkkommunerna bibehölls dock som administrativa enheter och avskaffades inte förrän åren 1982.^[4]

Byarna har traditionellt aldrig varit en administrativ enhet i Kina utan varit informella bosättningar av olika slag med stor lokal variation. I större delen av Kina har bönder levt i byar av olika slag, med undantag för Sichuan-provinsen där bönder levat i mera utspridda bosättningar. I många fall ha byborna starka sociala band med varandra och det finns byar där alla har samma familjenamn. I de områden i sydöstra Kina där hakka-folket bor är det vanligt med befästa byar.

Idag är byn (cūn 村) den lägsta administrativa nivån i Kina och sedan 1979 har centralregeringen experimenterat med att låta byborna utse byledningen i direkta val. Idag beräknas cirka 90 procent av alla byar utse sin byledning i sådana val.^[6]

• Manchuriet
• Tibet
• Xinjiang
• Inre Mongoliet
• Egentliga Kina indelat i Nordkina och Sydkina

• Karta över Kinas administrativa regioner
• Hucker, Charles O. (1985) (på engelska). A dictionary of official titles in Imperial China. Stanford, Calif.: Stanford Univ. Press. Libris 5694201. ISBN 0-8047-1193-3 
• (på engelska) Qing Governors and Their Provinces : The Evolution of Territorial Administration in China, 1644-1796 [Elektronisk resurs]. University of Washington Press. 2010. Libris 12343504 
• Lieberthal, Kenneth (2004) (på engelska). Governing China: from revolution through reform (2. ed.). New York: Norton. Libris 10053551. ISBN 0-393-92492-0 
• Skinner G. William, Baker Hugh D. R., red (1977) (på engelska). The city in late Imperial China. Studies in Chinese society, 99-0124153-7. Stanford, Calif.: Stanford U.P. Libris 5694044. ISBN 0-8047-0892-4 
• Skinner, G. William. "Marketing and Social Structure in Rural China." Journal of Asian Studies 24, no. 1, 2, 3 (1964): 3-43, 195-228, 363-99. Libris 349637
• Wilkinson, Endymion Porter. (2012) (på engelska). Chinese history: a new manual ([Rev. ed.].). Cambridge, MA: Harvard University Asia Center. Libris 13753255. ISBN 978-0-674-06715-8