Filmprojektor

I filmprojektorns bildfönster leds filmen fram ruta för ruta (till exempel med 24 rutor per sekund). Filmen löper intermittent, d.v.s inte kontinuerligt genom bildfönstret utan stoppas under en bråkdel av en sekund, så kort att det inte uppfattas av det mänskliga ögat. När filmen står stilla öppnas slutaren och släpper fram ljus genom filmbilden, som förstoras av ett objektiv och uppfångas på en duk. Ett så kallat Malteserkors rycker fram filmen en ruta i taget. Filmprojektorer finns från smalfilm för amatörbruk till 35 mm och 70 mm för biografprojektorer. Den grundläggande tekniken uppfanns 1895 av bröderna Auguste och Louis Lumière. Deras kinematograf kunde både uppta och återge filmbilder.

Den 2 februari 2000 genomfördes den första digitala filmvisningen i Europa^[1] av Philippe Binant, med DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments.^[2]

• 
  En Bell & Howell 16 mm stumfilmsprojektor
• 
  35 mm projektorer i Biografmuseet, Säter
• 
  35 mm Philips DP70 med ett betydligt nyare lamphus från Ernemann Skandia-Teatern
• 
  35 mm filmprojektorer i Filmhusets maskinrum
• 
  DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments (2000)

• Kinematograf
• Filmkamera
• Filmduk

• Philippe BINANT, Au coeur de la projection numérique, Actions, 29, 12-13, Kodak, Paris, 2007.[1]
• Charles S. SWARTZ (editor), Understanding digital cinema. A professional handbook, Elseiver, Oxford, 2005.

• Nationalencyklopedi
• Bonniers lexikon

• Wikimedia Commons har media som rör Filmprojektor.
  Bilder & media