Användare:Sannab/Viking

Betydelsen av ordet "viking" är osäker. Det finns tre huvudsakliga teorier om ordets uppkomst. En teori går ut på att uttrycket att fara i viking, kommer av att de seglade ut från en vik medan andra vill knyta det till landskapsnamnet Viken, som var det gamla namnet på kusten vid Oslofjorden. Enligt den danska historikern Else Roesdahl är det ett västnordiskt ord som betyder något i stil med "en som slåss till havs", "sjörövare" eller "krigståg till havs". Även den svenske historikern Mats G. Larsson anger att ordet ursprungligen sannolikt betydde "sjökrigare" eller "sjörövare", och tillägger att när Ingvar den vittfarne i de isländska sagorna attackerades av vikingar på väg till Särkland, så avses med vikingar troligen inte skandinaver, utan araber.^[1]

Den äldsta bevarade källan till ordet "viking" är den anglosaxiska dikten Widsith som sannolikt skrevs på 800-talet. Då anglosaxer anföll anglosaxer kallades detta för "vikingaöverfall".^{[källa behövs]} Då skandinaver anföll brukar samma källor som regel tala om överfall av hedningar, daner eller nordmän.

I Islänningasagorna användes ordet "viking" ofta i uttrycket "dra i viking". Vikingar var då de personer som gav sig iväg på krigståg sjövägen. Ordet försvann från språket under århundradena efter sagatiden. Hos Ludvig Holberg på 1700-talet är ordet synonymt med sjörövare. Under åren som följde närmast efter 1810 blev ordet åter infört i språket, i Sverige genom den patriotiska diktningen av Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér, medan det i Danmark var de så kallade "guldåldersdikterna" som reintroducerade begreppet. I Norge skedde det något senare. ^[2]. Under nationalromantiken på 1800-talet blev ordets betydelse mycket starkt utvidgad, så att det kom att betyda i princip vad som helst som hade att göra med samhället 1000 år tidigare. Viking blev inte bara benämningen på de som drog ut på krigståg, utan en beskrivning av hela den tidens samhälle.

Både arkeologin och historievetenskapen räknar perioden från cirka 800 till cirka 1050 som vikingatiden. Det finns inte någon tydlig politisk skiljelinje som anger vikingatidens början eller slut. Äldre, mer militärhistoriskt och politiskt orienterad historieskrivning anger epoken från överfallet på Lindisfarne till antingen Slaget vid Stiklestad eller Slaget vid Stamford Bridge. Numera anser man dock inte att det går att på detta sätt använda enskilda händelser för att tidfästa vikingatiden.

Den äldsta bevarade tillförlitliga skriftliga referens till vikingaaktivitet är plundringen av klostret Lindisfarne på nordostkusten av England den 8 juni 793. Sannolikt har liknande plundringar skett innan detta, men utan att ha blivit nedskrivna och bevarade för senare generationer. I 789 nämner den anglo-saxiska krönikan ett anfall på Portland på Englands sydkust. De som genomförde anfallet skall ha kommit från Hordaland, även om källorna ej är helt tydliga på denna punkt.^{[källa behövs]}

Vikingtiden måste ses i ljuset av den sociopolitiska situationen som Europa befann sig i efter Västromerska rikets fall på 400-talet. Det tidigare kejsardömet var nu indelat i många mindre hövdingadömen, germanska folkslag var på vandring och konflikter uppstod ofta. På flera sätt kan man säga att vikingatiden är en förlängning av folkvandringstiden som inföll i Europa under århundradena före vikingatiden. År 814 dog Karl den store och hans rike upplöstes. Detta gjorde att det inte fanns någon samlad statsmakt på den europeiska kontinenten som kunde motsätta sig vikingarnas erövringsförsök och skatteuttag.

Under andra halvan an 1000-talet minskade vikingarnas aktivitet utanför deras länder och vikingatiden gick mot sitt slut. Slaget vid Stamford Bridge 1066 var det sista försöket från skandinavernas sida att återerövra England, och Magnus Barfot stupade i Irland 1103 som den sista av vikingakungarna.

Bland orsakerna till vikingatidens slut nämns bland annat det danska nordsjöväldets upplösning, att i Norge vändes uppmärksamheten från yttre expansion till inbördeskrig efter 1130, att de europeiska statsmakterna blev starkare och därmed kunde försvara sig bättre mot anfall utifrån. Vikingatidens slut sammanfaller dessutom med det första korståget 1095.

Utbredningen av resorna är det som tydligast skiljer vikingarnas samhälle från det som föregick och följde på detta. Vikingarnas resor sträckte sig från Grönland i väster till Kaspiska havet i öster. Ofta genomfördes erövringarna etappvis, så att vikingarna blev bofasta på en plats för att efter några år eller en generation fortsätta vidare.

Vad var då orsakerna till vikingatågen? De flesta anser i dag att brist på odlingsbar mark var den huvudsakliga anledningen. I Norge var det särskilt från Vestlandet de drog ut på sina färder. Geografin visar att här måste jordbristen vara störst. Det började med handelsfärder till främmande land. Senare gick denna verksamhet över i piratfärder. Det var gärna storbönder och hövdingar - mest från Vestlandet - som ledde dessa tåg. Hemma i Norge ville de gärna leva som stormän - med överdådiga gästabud där ett stort antal gäster kunde ta rikligt för sig av mat och dricka. Men resurserna blev för knappa i de överbefolkade kustbygderna. Egna förråd räckte inte till. Så spädde man på hushållningen genom att plundra i främmande land. De kunde ligga i viking om sommaren och vara på sina gårdar höst, vinter och vår. En hövdingson som inte var arvsberättigad, såg det att vara viking som ett möjligt alternativ till gårdsdrift. Härjninger i främmande land skaffade honom gratis lösöre. Många vikingar blev fruktansvärt rika på rövat gods. Dessutom kunde han genom dristiga kamper mot andre vikingar eller landets stående armé vinna stor heder hemma i Norge. Det sista ansågs lika viktigt som gods och gull. För andra, som gav sig ut på det öppna havet, var landnám den egentliga och viktigaste avsikten med utresan.^{[källa behövs]}

Under sista halvdelen av 800-talet organiserade vikingar från de nordiska länderna det som historien kallar "den stora armén". Den härjade i Frankrike, Irland och England. När enorma mängder av norska, danska och svenska vikingar gjorde strandhugg, lät de sig inte nöja med det. De erövrade nytt land och grundlade städer. Nordiska köpmän och jordhungriga bönder följde i deras kölvatten. På det sättet la norska vikingar Island, Vesterhavsöarna, delar av England och Irland under sig.^{[källa behövs]}

I västlig riktning drog vikingarna längs kusterna av Skandinavien, Irland, England och Normandie. Skandinaverna upptäckte och befolkade Island mot slutet av 800-talet och grundade två kolonier på Grönland.^{[källa behövs]} Islänningen Leif Eriksson grundade en bosättning på nordsidan av ön Newfoundland på den amerikanska siden av Atlanten omkring år 1000.^{[källa behövs]}

I östlig riktning drog vikingar (i synnerhet från Svearike) upp längs älvarna i Ryssland, några så långt som till Kaspiska havet. Här grundades staten Novgorod, som är en av Rysslands första större statsbildningar.^{[källa behövs]}

Med början från 830-talet blev Frankerriket utsatt för en stor mängd angrepp från vikingar. Här drog vikingarna upp längs älvarna in i Frankrike, men de gav sig sällan av långt från skeppen. De koloniserade det som skulle bli känt som Normandie i norra Frankrike, och området blev erkänt som eget rike 911. Landskapet fick namn efter vikingarna, befolkningen blev assimilerad till den grad att normanderna var fransktalende då de erövrade England i 1066.

Med kolonierna i Irland, England och Frankrike som bas, blev också den iberiska halvön och södra Italien utsatt för plundringståg.

På den iberiska halvön känner man av angrepp mot kungadömet Asturias kuster på 800-talet, och provinsen Galicia i detta kungadöme tycks ha särskilt hårt utsatt. 968 dräptes biskop Sisnando av Compostela och klostret Curtis plundrades. Biskopsätet Tuy drabbades senare av en flotta under Olav den heliges ledning, och förblev öde i ett halvt århundrade. Nordmännen tog också gisslan som de släppte lös mot lösensumma.^{[källa behövs]}

På den sydliga, muslimska, delen av halvön seglade vikingarna upp Guadalquivirfloden på sin plundringsfärd 844, och detta blev fick Cordobakalifatet att organisera sin första flottstyrka.^{[källa behövs]}

I västra Europa utlöste angriparna från nord oro och rädsla. Enligt muntlig tradition löd bönen A furore Normannorum libera nos, Domine, Fräls oss, o Gud, från nordmännens vrede från kyrkor och kloster. Under nationalromantiken blev de barbariska sidorna hos vikingarnas framfärd svept under mattan av diktare och historiker. Den mest erkände norske historikern under mitten av 1800-talet hävdade till exempel: att vikingtågen på det hele taget utfördes med en för forna tider sällsynt och med hänsyn till tågens öiemed märklig ärlighet och humanitet ^[3] Liknande krigsföring finner vi också hos andra europeer på den tid, säger de. Från ett skandinaviskt perspektiv var det under vikingaromantikens tid på 1800-talet och in på 1900-talet ofta frestende att beundre det som man vid den tiden ansåg som vikingarnas enorma fysiska och psykiska styrka, deres okuvliga pågåaranda, deras vilja att segra, deres tekniska begåvning, deres förmåga att organisera överallt där de slog sig ned. Men medaljen hade en baksida, det flöt strömmar av blod där de for frem. Vi har en mängd berättelser som omvittnar deras blodiga fremfärd och suveräna menniskoförakt - så fort som det rörde sig om människor utanför deras egen ätt.

När isländska ättsagor och Snorre i sin Heimskringla berättar om strandhugg i främmande land, säger de inte mycket om den hedniska råhet som tilldrog sig där de for med eld och svärd fram över fredeliga bygder. Det är hjältens mod och kraft i kamp mot andra vikingar som skildras i svulstiga ordalag. Vill man veta mer om vikingarnas råhet, måste man lita till utländska litterära källor. Något som det kristna Europa i synnerhet tog anstöt av, var överfallen på kyrkor och kloster. Då klostren Lindisfarne, Jarrow och Wearmouth på Englands östkust blev plundrad av norska angripare, löd ett ramaskrik över hela Europa. Den engelske lärde Alkuin skrev då ett brev till den engelske kungen Ethelred av Wessex om överfallet.

Nu har vi och våra förfäder bott i detta heliga land i närmare trehundra år, och aldrig förr har något så förskräckligt visat sig i Britannien som det som nu är kommit över oss från hedniska folk, och aldrig hade någon kunna tänka sig att ett sådant anfall kunde komma över havet. Tänk St. Cuthberts kyrka nedstänkt av Guds prästers blod, plundrat på sina utsmyckningar. En plats heligare än någon annan i Britannien har fallit offer för hedningar.

På 1000-talet återger en författare följande historia om vikingars överfall i England:

Under samma år kom hedningar från nordliga länder med krigsmakt över havet som stickande getingar, och spred sig överallt som vilda vargar, rövade och slog ihjäl, inte bara dragdjur, får och oxar, men till och med präster och diakoner och flockar av munkar och nunnor. Och de kom till kyrkan i Lindisfarne och ödelade allt med sina hemska plundringar, trampade på de heliga platserna med sina orena fötter, grävde upp altare, och rövade bort alla skatter i den heliga kyrkan. Några av bröderna dräpte de, andre tog de med sig i kedjor, och många jagade de bort med spott och hån, och några dränkte de i havet.

Under de två senaste århundradena har det lanserats en rad teorier för att förklara vikingarnas 250 år långa militära expansionism.

Vikingatidens samhälle var uppbyggt runt ätten, det vill säga en persons ställning, status, rättigheter och plikter bestämdes helt och hållet av dennes släktskapsförhållande eller tjänsteförhållande till en storman, alltså inte av vilken stat personen i fråga tillhörde, som det är i vår tid. Avsaknaden av statsmakt, kyrka och polis gjorde att den enda trygghet och säkerhet en person kunde vara säker på var den som denne fick genom släkten. På så sätt påminde strukturen i vikingatidens samhälle mer om dagens Somalia än vår tids Norden. Frånvaron av en central statsmakt, det släktbaserade samhället samt en mycket speciell innebörd av ära, ledde till återkommande släktfejder där krig var en familjesak, inte bara en statsangelägenhet. Upprättandet av institutioner som ting, kyrka och centralstat kan tolkas som försök att dämpa den extrema våldsnivån. Sett i ljuset av släktfejder och våldskultur var det inte något som helst unikt i vikingarnas expansionism. Den enda skillnaden var att skeppsteknologin (se nedan) nu hade nått en sådan nivå att krigstågen lättare kunde förläggas till andra sidan havet i stället för internt mellan de skandinaviska hövdingadömena. Lusten till erövringar skilde dem heller inte från dåtidens europeiska riddarskap.

Vikingatidens Skandinavien var också ett slavsamhälle. Slavarna benämns inom Skandinavien vanligen trälar. Eftersom detta var före folkbokföringens och befolkningsstatistikens tid, kan omfattningen av slavhållandet uppskattas endast utifrån literära källor och ortnamn (till exempel Trældal och liknande.^[4]). Enstaka forskare har uppskattat att slavaran utgjorde en tredjedel av befolkningen. Om denna uppskattning stämmer kan man tänka sig att kontroll av slavbefolkningen krävde stora militära resurser från den fria befolkningen. Vikingafärderna gav också upphov till en kontinuerlig inströmning av nya trälar till de nordiska länderna.

Nyare genetisk forskning har visat att en stor del av skandinavernas genpool kan härledas till keltiska slavar. I Västeuropa var de flesta invånarna ofria bönder utan tyngre beväpning, (serfer), medan militärmakten var monopoliserad till en liten procent jordägande riddare. Detta stod i kontrast till samhällsförhållandena i Skandinavien, där slavekonomin och relativt hög grad av beväpning i den fria delen av bondebefolkningen gjorde att även om befolkningen var liten (< 1,5 miljoner invånare i hela Skandinavien^[5]) kunde de i flera århundraden mönstra härar som både var större och hade mer slagkraft än de som fanns i Västeuropas småstater. Man kan spekulera om huruvida 10 gånger så stor andel av den manliga befolkningen i Skandinavien kunde göra tjänst som vikingar under stormän, än motsvarande riddare kunde mönstra av lika väl tränade soldater i de europeiska småstaterna.

Arkeologer har påvisat en kraftig ökning i brytning av järn vid början av vikingatiden. Detta var en förutsättning för den militära expansion som följde.^{[källa behövs]}

De skepp som användes i de skandinaviska länderna under vikingatiden utgjorde en av grunderna till vikingarnas framgångar. Skeppen kunde segla snabbt och långt, på ett dygn kunde de segla mer än 150 nautiska mil (ungefär 280 kilometer).^{[källa behövs]}

De kunde ge sig iväg i grupper om 200 skepp och 5000 man.^{[källa behövs]} En här av en storlek som skulle kunna försvara sig mot vikingarna kunde inte samlas ihop snabbare än att vikingarna redan var borta igen. I synnerhet kunde de landstiga snabbt och lätt med en hel armé på en sandstrand eller långt uppe i en liten flod. Vikingarna var inte beroende av hamnar.^{[källa behövs]}

Skeppen kunde också transporteras över land, då de mindre skeppen inte vägde mer än att de kunde fraktas på en vanlig hästdragen vagn.^{[källa behövs]}

Vikingarnas utrustning kunde bestå av yxa, sköld och spjut. Vidare kunde de ha på sig kläder av vadmal, ull och pälsverk. Baserat på arkeologisk kunskap kan vi med säkerhet säga att endast välbärgade vikingar hade hjälm och brynja.^{[källa behövs]}

Vikingatidens svärdsklingor kunde vara damasksmidda, det vill säga att klingan var smidd delvis av kolfritt och delvis av kolberikat stål. Det ger ett vackert mönster av ljust och mörkt stål. Klingor från Rhenlandet i Frankerriket var särskilt eftertraktade på grund av deras höga kvalitet. Som regel stod smedens namn skrivet som ett slags varumärke på klingan. Vikingarna gav enligt sägnerna namn till svärden, och ansåg att de hade egna personligheter.^{[källa behövs]}

Kungar och härförare kan ha haft särskilt utsmyckade hjälmar, så att det var enkelt för hirdmännen att följa och beskydda dem i strid. Det är en utbredd felaktig föreställning att vikingarna bar hjälmar med horn. Det är en romantisk idé från tyska operor från 1900-talet, där vikingar i bland annat Wagners opera Nibelungens ring bar hjälmar med horn för att verka mer skräckinjagande. Det finns avbildningar av människor med hjälmar med horn, bland annat på den danska Gundestrupkjelen från år 100 f.Kr. Det finns också hjälmar med horn från södra Europa. Dessa är dock inte från vikingatiden utan från förromersk järnålder, flera hundra år tidigere. Den enda vikingahjälm som åtefunnits är från en grav på Gjermundbu.^{[källa behövs]}

Senare generationers syn på vikingatiden är starkt påverkad av befintliga källor. I mångt och mycket har de skriftliga källor som åberopats i själva verket varit nedteckningar av muntlig tradition gjorda flera århundraden senare. Många av dem är dessutom skrivna av vikingarnas motståndare och offer, vilket naturligtvis starkt färgar synen på dem; de beskrivs i dessa källor vanligen som ogudaktiga hedningar. De ursprungligen muntligt förmedlade sagorna nedtecknades i en kristen högmedeltidsstat, som var mycket olik det förkristna vikingatidssamhället som beskrevs. Tillsammans med sagorna nedtecknades dock även ett stort antal kväden, vilka till skillnad från sagorna är tillkomna i vikingatidshändelsernas samtid. Historiker har därför långt större tillit till kvädena än till sagorna.

Vikingarna levde före skriftkulturens tid. Förmågan att deklamera dikter var därför högt värderad. Eftersom dikterna följer helt bestämda versmått och har alliterationer, kan vi vara tämligen säkra på att kväden från vikingatiden har förmedlats i stort sett oförändrade tills de blev nedskrivna under högmedeltiden. 3-4 kväden har bevarats från 800-talet, ett par dussin från 900-talet.

Dessa kväden har blivit bevarade som del av den isländska sagolitteraturen från 1200-talet. Historiker anser att kvädena har större källvärde än själva sagorna, då sagorna komponerades flera hundra år efter händelserna de avser beskriva. Kvädena är skrivna för att påminna om handlingar som av den vikingatida samtiden uppfattades som heroiska, och för att styrka släktens anseende inför kommande tider. Att bli skildrad i en dikt kan anses som vikingatidens främsta PR, och naturligtvis måste man vid läsningen av dessa kväden ta hänsyn till detta. Likväl som offrens skildringar av vikingarna är odelat negativa, så är kvädena odelat positiva.

Runstenarna är en viktig samtidskälla för vikingaexpeditionerna, och namnger många olika aktörer. Sådana stenar återfinns på flera platser i Norden. Ett exempel är Ingvarsstenarna i Mälardalen i Sverige, som restes till minne över den ödesdigra vikingaresan in i dagens Ryssland under tidigt 1000-tal. Förutom att vara en källa om vikingarna, så är dessa källor också källor till hur samhället i övrigt under denna tid i de nordiska områdena.^[6]

Ahmed Ibn Fadlan var en arabisk geograf som besökte bulgarerna 921, och som också skrev en detaljerad beskrivning av en vikingabegravning. ^[7]

GravhögarDe utgrävningar av stora gravhögar som gjordes runt sekelskiftet 18-1900-tal har i mångt varit avgörande för vår syn på vikingatiden.

• Oseberghögen lagd 834
• Gokstadhögen lagd 901

BoplatserDe stora utgrävningarna av gravhögar i Norge på 1800- och 1900-talet gav arkeologerna viktig information om gravskicket i de översta sociala skikten under vikingatiden. En del var dock känt om hur de vanliga menniskorna levde och bodde under denna tidsperiod. De första undersökningarna av boplatser fokuserade på hustufter som var synliga på markytan. De låg som regel i utmark och var opåverkade av aktiviteter i modern tid. Det var inte förrän på 1970-talet, med introduktionen av nya arkeologiska undersökningsmetoder i Norge, till exempel maskinell flateavdekking, att dette synet forandret sig och man började att undersöke store åkerområder.

Nå till dags är det vanlig med arkeologiske undersökelser i dyrket mark, der husanlegg kan vara bevart etter flere århundrer med moderne dyrkingsmetoder. De arkeologiske undersökelsene har vist att de mest typiske husene från vikingatiden är såkalte langhus, der indre rekker med takbærende stolper deler huset inn i 3-5 langsgående rom, såkalte «skip». Husenes lengde och rominndeling kan variere. Tuftene är imidlertid som regel plöyd vekk. Det störste känte langhuset lå på Borg i Lofoten och var ca. 83 m langt och inntil 9 m bredt, mens de fleste husene är rundt 20-30 m lange och 5-7 m brede. Noen av husene kan ha vært delt inn i en del for mennesker och en for dyr. Dette är basert på att inndelinger kan spores i undergrunnen och att det i noen hus bare finnes ildsteder i en av husdelene.

I tillegg till langhusene finnes også såkalte grophus, hus som är bygget rundt en stor nedgravning. Disse tror man blev benyttet till håndverk. Man finner også mindre hus som kan ha hatt en lagringsfunksjon. Det är riktignok inte funnet hele gårdstun från vikingtid i Norge, så det är vanskelig att si hvordan disse var organisert.

Vikingene synes att ha tilpasset sig den lokale byggeskikken ettersom de flyttet till områder der det allerede bodde mennesker. På Shetland och Orknöyene, till exempel, finnes det steinbygde hus som är datert till vikingtid mens stolpebygde hus är sjeldne. Disse steinbygde husene finner man inte i Norge eller i resten av Skandinavia.

BygravningerVåre fremste kilder for forståelsen av vikingenes handelsruter kommer från de omfattende utgravningene gjort i byer i Nord-Europa gjennom hele 1900-tallet, och spesielt på 1960 och 70-tallet. Det var först och fremst med disse utgravningene att oppfatningen av vikingarna som hensynslöse barbarer forandret sig och man kom fram till ett mer nyansert bilde. Vikingenes raid längs Europas kyster ga kortsiktig gevinst, men kunne inte sammenlignes med hva man kunne oppnå vid att opprette handelssteder for till exempel salg av slaver till de arabiske landene. Oppblomstringen av disse handelsstedene sörget også for en oppsving for lokale handelsmenn och håndverkere, noe som har kommet tydelig frem under de arkeologiske undersökelsene. I byene kunne håndverkere ta med sig sine kunnskaper och spre dem gjennom handel, samtidig som de fant inspirasjon blant varene som blev handlet från fjerne strök.

• Hedeby
• Birka
• Kaupangen i Skiringssal grundad cirka 800 - Utgrävd mellan 1956 - 1957 och 2000 - 2003
• Novgorod - grundad cirka 850
• Dublin - Utgrävd på 1970- och 1980-talet
• York, se Jorvik - Intaget 866 - Stora utgrävningar på 1970- och 1980-talet

De förste mindre handelsstedene i Skandinavia blev grunnlagt för 800-tallet, men med oppsvingen i handel i vikingatiden kom större handelssteder. Mange blev grunnlagt med kongelig myndighet, slik som till exempel Hedeby och Bergen, ettersom de kongelige hade interesse av att innbringe skatt från handelen.

Handelen var intensiv gjennom hele vikingatiden och vid slutten av 900-tallet hade den spredt sig från Island till det Kaspiske hav. Handelsmennene i Skandinavia var ute etter sölv från Østen. Dette blev byttet i varer som till exempel pelsverk, honning, voks, våpen och slaver. Andre varer som blev importert till Skandinavia från Østen var glassvarer, silke och metallarbeider. De fleste av disse varene blev sannsynligvis importert från Bysants. Varer från den vestlige verden är mer hverdagslige slik som tekstiler och basalt till kvernsteiner. Det blev imidlertid også importert luksusartikler som till exempel keramikk, vin och drikkeglass.

Kaupang (norrönt for «kjöpstad», «by») är ett stedsnavn som blev brukt om forskjellige handelsplatser, som Kaupangen i Skiringssal, Kaupanger i Sogn, Koppang i Østerdalen, Kaupangen i Tröndheimen och Hamarkaupangen. Den eldste norske kaupangen vi känner till, är den i Skiringsal, som blev nevnt av Ottar.

Kaupang som navn blev brukt alene (en kaupang innenfor ett större område, som Kaupangen i Trönderheimen) eller sammen med stedsnavn. I områdene Skåne och Halland i Sverige är det ett antall av mindre handelssteder som alle har navn som ender med «-köping». Samtlige steder ligger i nærheten av kysten och en elv.

Birka var en svensk handelsby i vikingatiden, på lik linje med Kaupang i Norge. Birka lå på Björkön i Uppland. Byen blev opprettet på 700-tallet och hade i sin storhetstid omkring 1000 innbyggere. Birka nevnes på 800-tallet som Birca, som anses att vara en latinisering av Björkö. Birka omtales av Adam av Bremen. Hit kom den hellige Ansgar och anla den förste kristne menighet på den skandinaviske halvöy i 829. Cirka syv hundre personer bodde på Birka da byen var som störst. Kjöpmenn från nær och fjern (selv från den arabiske halvöy) med dyrebare handelsvarer sökte sig till byen, men de fleste utlendingene synes att ha vært frisere. Mot slutten av 900-tallet blev Birka forlatt till fordel for Sigtuna.

Birka har vært fokus for undersökelser siden 1600-tallet. De förste systematiske undersökelsene blev imidlertid utfört av arkeologen Hjalmar Stolpe mellom 1871 och 1895. De störste moderne utgravningene fant sted mellom 1990 och 1995, da Björn Ambrosiani undersökte den såkalte «Svarta jorden» hvor hovedbosetningen skal ha vært.

Hovedområdet ligger vid Björkö och dekker omtrent 7 hektar. De arkeologiske undersökelsene här har avdekket både bosetningsspor och gravfelt. Fra disse undersökelsene har man kommet frem till att det kan ha bodd så mange som 1 000 mennesker i Birka da byen var på sitt störste. Byen var i fölge Rimbert omkranset av ett palisadeverk, selv om de arkeologiske undersökelsene inte har funnet bevis for dette. Det är heller inte känt hvordan husene innenfor palisaden så ut, men det är sannsynlig att de var bygd av tre.

De arkeologiske undersökelsene har avslört att Birka var en svært aktiv handelsplats och att det var hjem till handelsmenn, håndverkere och bönder. Her blev det blant annet handlet i arabisk sölv, russiske perler, jern och pelsverk.

Skiringssal var en handelsplats, en kaupang (köping), som låg vid Kaupangkilen i Viksfjord fem km öster om Larvik. Skiringssal anses var som Norges första stad, och kallas ofta kort Kaupang. Man antar att på 800-talet kan det ha bott 400-600 människor där. Universitetet i Oslo har gennomfört stora utgrävninger från 2000 till 2002.^[8]

Våre äldsta kunskaper om kaupangen i Skiringssal har vi från en samtida skriftlig källa; då den nordnorske sjöfararen och handelsmannen, Ottar från Hålogaland, som levde på 800-talet, berättade för den engelska kung Alfred den store om "nordmännens land" och beskrev den resa han hade gjort längs den norska kusten, mellan Skiringssal och Hedeby, innan han kom till London.

Hedeby var en dansk köping i sydligaste Danmark, precis vid Danevirke. Namnet betyder heden eller ljunghed. Hedeby var en viktig kontakt mitt mellan Östersjöområdena i öst, de saxiska marknaderna i väst, de frankiska och germanska marknaderna i syd, och den norska köpingen Skiringssal i norr. Köpingens utveckling kom sig av dess gynnsamma läge; dels var den skyddad från överfall söderifrån av Danevirke, dels låg den vid västra änden av Östersjön, där avlastning av varor som skulle transporteras tvärs över Jylland skedde, dels låg den längs rutten för nord- och sydgående landtrafik.

Den förste bosättningen i Hedeby är från mitten av 700-talet. Det äldsta skriftliga omnämnandet av Hedeby är från 803. På 1000-talet utrustades Hedeby med en fästningsvall, och stadsområdet innanför detta befästningsverk täckte 24 hektar.

Munken Ansgar fick omkring år 848 tillstånd att bygga en kyrka i Hedeby, och utförde härifrån den förste kristna missionen i Danmark. Möjligen var Hedeby under en kortera tid under svenskt styre.

De mest omfattande utgrävningarna av Hedeby skedde under perioden 1930 – 1939 under ledning av arkeologen Herbert Jankuhn, men det har också skett flera undersökningar därefter. Det stora antalet utgrävningar till trots så har fortfarande enbart runt 5% av området undersökts. Ändock står det klart att Hedeby täckte ett större område än någon annan köping från vikingatiden i Norden. Man har kartlagt Hedebys träbelagda gator, grunderna av bostäder, hantverksverkstäder och affärer. Bosättningen var välorganiserad, med hus i rader. Även delar av byggnadsverken har bevarats. En rekonstruktion av ett typiskt Hedeby-hus har byggts på Moesgård Museum i Danmark.

Djupa brunnar för att säkra vattentillgången har också grävts fram. I den fuktiga marken runt Hedeby har stora mängde organiskt material, som träverk, läder och textilier, bevarats. Runt 340 000 föremål har grävts fram. Vid undersökning av havsbotten i bukten utanför Hedeby har inte bara rester av bryggor återfunnits, utan även vraket av ett klinkbyggt långskepp från sen vikingatid. Skeppet har troligen satts i brand vid ett anfall på Hedeby, kanske nära där det byggdes.

Utgrävningarna har också lagt i dagen betydande gravplatser, både med och utan träkistor dels innanför fästningsverken och dels sydväst om dessa. De mer utsmyckade gravarna innehåll spjut och sköldar.

Omkring 840 ankom norske vikingär, som anla en festning i området. Byen blev sete for ett norsk kongedömme. I 852 tok danska vikinger kontroll, och de etterfölgende årene var preget av kamper mellom irer och danskar/nordmenn. Kildene varierer i sin omtale av hvem det egentlig var som kontrollerte Dublin; i Norge snakker man ofte om det som ett norsk vikingkongedömme, mens man i Irland och Storbritannia omtaler dem som Danes. Dette fortsatte inntil 1014, da irene seiret i slaget vid Clontarf.

I 1169 började engelskmennene att ta kontroll over Irland. Richard de Clare, 2. jarl av Pembroke (känt som Strongbow), tok först Wexford, Waterford och störstedelen av Leinster, och deretter Dublin. Henrik II av England ankom i 1171, och ga Dublin sitt förste bybrev.

De norska vikingarna upprättade på Isle of Man det lokala parlamentet Tynwald för mer än 1000 år sedan.^{[källa behövs]} Tynwald, det isländska Alltinget och det färöiska Lagtinget är de tre starkaste kandidaterna till att vara världens äldsta parlament som har varit i oavbruten drift sedan grundandet.

Isle of Man var skattskyldigt till Norge fram till 1266, då ön gavs till Alexander III av Skottland. Efter dennes död i 1286 tog Edvard I av England över. Ön var under engelskt herradöme fram till 1406.^{[källa behövs]}

Jorvik var det fornnordiska namnet på den engelska staden York. Namnet kommer troligen från det angliska namnet Eoforwic.^{[källa behövs]}

Jorvik var under vikingatiden huvudstad i Nordimbraland (Northumberland eller Northumbria). Nordimbraland täckte en större yta än senere tiders Northumberland.^{[källa behövs]} Snorre Sturlason säger att Nordimbraland täckte en femtedel av hela England.

Jorvik erövrades av danska vikingar 866, och blev huvudstad i ett litet kungadöme. Kungadömet hade handelsförbindelser med stora deler av världen. Omkring år 1000 hade Jorvik det näst största invånarantalet av städerna på de brittiska öarna. Enbart London var större.^{[källa behövs]} Vilhelm Erövraren gjorde slut på Jorviks självständighet.^{[källa behövs]}

Hertigdömet Normandie grundades 911 genom kung Karl den enfaldiges landavträdelser till Rollo, som av många anses vara identisk med Gånge-Rolf. Eftersom det var de vanligen fransktalande hustrurna som uppfostrade barnen, så blev snart franska det allmänt talade språket. 150 år senare, år 1066, erövrade den normandiske hertigen Guillaume England.

Kung Harald Hårdråde ledde 1066 ett norskt felttåg mot England. Harald Godwinson hade precis blivit krönt till engelsk kung, och nordmännen väntade sig inte mycket motstånd. Felttåget misslyckades och Harald stupade vid Stamford Bridge den 25 september. Händelsen ges inte särskilt mycket utrymme i engelsk historieskriving, och kommer lätt i skuggen av allt annat som hände senare under det året. Slaget var trots detta avgörande för det som komma skulle, då det bidrog till att försvaga den anglosaxiska armén till den grad att de förlorade det snart därpå följande slaget vid Hastings mot den normandiska armén under ledning av Vilhelm Erövraren.

Jomsborg är lite av ett mysterium. Det är fastställt att det fanns en grupp kallad Jomsvikingarna på 900-1000-talet. Enligt Jómsvíkinga saga, Olaf Tryggvassons saga i Heimskringla, höll de till i Jomsborg som låg vid kusten av dagens Tyskland eller Polen. Den exakta platsen är omdiskuterad, men en möjlig placering är vid staden Wollin i Tyskland.

I 1043 gjorde Magnus den gode slut på jomsvikingarna. Han anföll då Jomsborg, ödelade befästningen och dräpte de överlevande.

Under högmedeltiden fick vikingatiden status som en särskilt heroisk och minnesvärd tid. Detta medförde att den isländska aristokratin på 1200-talet lade ned ett stort arbete på att skriva ner släktsagor och litteratur. För islänningarna var i synnerhet perioden 870-930, då den fram tills dess obebodda ön Island befolkades, särskilt viktig. Pergament var mycket dyrt, så enbart de rikaste stormännen hade råd att låta skriva ned vad som hänt under de århundranden som föregått deras levnad. Under denna tid använde man inte begreppet "vikingatid". Däremot gjorde man åtskillnad mellan hednisk tid (<1000/1030) och kristen tid (efter kristnandet).

Efter senmedeltiden glömdes troligen vikingatiden gradvis bort av invånarna. Ett möjligt undantag var inom lagsystemet, där lagar från tiden innan reformationen fick extra vikt om de ansågs tillhöra "Helig Olavs Lag".^{[källa behövs]} Rättstraditionen och tingssystemet som skapades under vikingatiden och medeltiden bevarade en viss grad av kontinuitet fram till Christian Vs tid.

Vikingatidens militära försvar, leidangen, omstrukturerades från en armé till att blott vara en skatt. Det som senare ansågs som vikingatidens främsta kännetecken, våld och släktfejder, fortsatte visserligen med oförminskad styrka, men omnämndes negativt i tingsböckerna i stället för att ges en heroisk beskrivning i sagor.

På 1600-talet översattes Snorres kungasagor till danska och blev därmed tillgängliga. De blev huvudkällan till de första historierna om Norge som kom ut under upplysningen. Personer som islänningen Arni Magnusson (1663-1730) lade ner ett stort arbete på att ta vara på och kopiera medeltida handskrifter som skulle kunna kasta ljus över vikingatidens historia.

I de förste generasjonene etter 1814, blev Norges «egentlige historie» regnet som Vikingtiden och höymiddelalderen. Siden historie var definert som statshistorie och blev skrevet från ett slags «konge(örn)perspektiv» innebar kongefellesskapet i Oldenborgstaten i datidens snevre historieoppfatning att Norge inte hade noen historie etter middelalderen. For en nylig selvstendig nation som Norge var det da sett på som viktig att knytte sin historie bakover till en antatt gloriös fortid. Vikingtiden passet da perfekt inn i tidens nationalisme for att skape ett bilde av en fortid som kunne tjene som national identitet och legitimering av kulturens egenart. Norrönfilologien blev også utviklet i denne perioden, och tekstkritikken blev benyttet till att skape autentiske utgaver av kildene.

To begivenheter kom till att skape en voldsom och vedvarende begeistring for vikingatiden vid århundreskiftet i 1900. Oseberg- och Gokstadskipene blev utgravet och Snorres kongesagaer utkom i ny, statssubsidiert billigbokutgave med Norges fremste kunstnere som illustratörer. Boka blev solgt i rekordopplag och blev folkelesning. Boka var med på att forme den nationale identiteten som ingen andre litterære verk. För historikerne hade utviklet sagakritikken, blev Snorres livaktige fortellinger från vikingatiden trodd bokstavlig. Etter att skolereformen på 1860-tallet hade innfört inte-religiöse fag som historie och geografi, blev undervisning om vikingatidens konger viet stor plats.

Historikeren och venstreideologen Ernst Sars skapte en historisk syntese om att vikingatiden och höymiddelalderen kultur levde vidare, och att det var böndene som var bærere av denne kontinuiteten. Denne oppvurderingen av böndene från att vara ukultiverte fattigfolk till att vara bærere av stolte vikingtradisjoner passet selvfölgelig venstrebevegelsen som hand i handske da de overtok makten i 1884. De latinskoleutdannede embetsmennene fikk dermed sin kulturelle kapital devaluert. Deres idealisering av romarriket blev utfordret av en venstre- och nynorskbevegelse som dyrket vikingarna och satte Snorre höyere än Cicero.

I mellomkrigstiden var norsk identitet i svært stor grad tuftet på vikingmyter. Mange samtidsfenomen blev forklart med att dette var kulturkarakteristika och nedarvede tradisjoner från vikingatiden. De norske utvandrerne till USA bar med sig denne kulturelle bagasjen, noe som den dag i dag gir sig utslag i vikingedyrkning som av mange oppfattes som ekstrem kitch. Ishavsimperialismen och den norske okkupasjonen av Grönland i 1931-33 blev legitimert med att det var i samsvar med att "vikingarna kom först". Historikeren Halvdan Koht som skrev tallöse verk om tidlig Norgeshistorie skapte en syntese som bygde vidare på Sars' som legitimerte att også arbeiderne hade del i statsfelleskapet som kunne trekke sin stole fortid tilbake till vikingatiden. Heroisering av vikingatiden blev derfor i mellomkrigstiden ett felles tankegods for alle politiska grupper (kanskje med unntak av kommunistene). Mest hengivne i dyringen av vikingtradisjonene var imidlertid partiet Nasjonal Samling som blev stiftet i 1933. Quisling hade forlest sig på sagalitteratur, och nærmest ethvert politisk fenomen eller politisk krav kunne legitimeres med henvisning till "slik var det i vikingatiden". Under krigen foregikk det en hard symbolkamp der både motstandsbevegelsen och nazi-symptisörene önsket eierskapet till den "riktige tolkninga" av vikingetiden. Nazistene tok i bruk en rekke vikinginspirerte ikoner, som till exempel runene i SS-symbolet. Bruken av vikingsymbolikk var spesielt utbredt i Nasjonal Samling.

Volds- och herjingsekspedisjonene ett tusenår tidligere i de landene som hade vært Norges allierte under Andre verdenskrig passet plutselig dårlig i Norges nye image utad. Dessuten hade nazistenes bruk av vikingtidssymboler och retorikk diskreditert bruken av denne tiden. Heroiseringen av vikingatiden i skolelæreböker blev derfor gradvis nedtrappet i löpet av etterkrigstiden. Men over hundre års nationalistisk vikingretorikk har satt så dype spor att vikingtidsmyter fortsatt preger den kollektive identitet i de skandinaviske land.

Siste tiår har forskningen på vikingsamfunnet dreid i etnografisk/sosialantropologisk retning. Arkeologen Jören Haavardsholm har analysert bruken av vikingsymbolikk och hevdet att dagens forståelse av vikingatiden är en 1800-tallskonstruksjon^[9]. Middelalderhistorikeren Sverre Bagge är en av mange som har tolket sagalitteraturen från vikingtigen som en antropologisk kilde till datidens samfunnsforhold, och i stedet for kun att benytte sagaene som beretning om hvilke politiska begivenheter som faktisk fant sted ^{[10] [11]}.

Med undantag för två eller tre tillfällen av rituella hjälmar med något som kan påminna om utstående horn, så finns det vare sig illustrationer eller arkeologiska fynd som tyder på att vikingahjälmar hade horn. I själva verket skulle deras föredragna stridsmetod, närkampen,^{[källa behövs]} störts av en sådan konstruktion.

De vanliga missuppfattningen att vikingarna hade horn på sina hjälmar stammar troligtvis från götiska förbundet i Sverige, som grundandes 1811 i avsikt att främja uppfattningen att den nordiska mytologin var en religion med högt konstnärligt anseende. Myten har sannolikt förstärkts genom nationalism och genom att vikingatiden har sammanblandats med den nordiska bronsåldern 2000 år tidigare. Från bronsåldern finns det nämligen både arkelogiska fynd och hällristningar av hornförsedda hjälmar, troligen avsedda för ceremoniellt bruk.^[12]

Vikingarna var vare sig "norska", "svenska" eller "danska" även om de bodde i det geografiska område som dessa stater idag täcker. Statsmakten i dessa länderna blev inte konsoliderad förrän flera hundra år efter vikingatiden, och nationalkänslor och patriotism i den form vi tänker på idag uppstod inte förrän på 1800-talet. Vikingarna knöt sin identitet till den släkt de tillhörde och de stormän de tjänade under, inte till vilken stat de bodde i.

Sverige bildades först på 1100-talet (efter vikingatiden), "Danmark" var helt enkelt det land där folkslaget danerna bodde, och Norðrvegr var länge enbart ett geografiskt uttryck, inte en benämning på en nationalitet.

Turistindustrien bruker ofte 1800-tallsmyter om vikingarna som blikkfang i markedsföringen av de skandinaviske land som turistmål. For eksempel vid att fremstille vikinger med horn på hjelmen. I arbeidet innen turistnæringene for att selge de Skandinaviske land som en merkevare till turister, blir vikingestereotypier brukt som kulturell markör for alt skandinavisk. Dette fordi vikingarna på grunn av 1800-tallets historiefremstilling har blitt det mest berömte delen av Skandinavias historie.

Nazistene tok i bruk en rekke vikinginspirerte ikoner, som till exempel runene i SS-symbolet. Bruken av vikingsymbolikk var spesielt utbredt i Nasjonal Samling.

• Hagbard Handfaste är en viking skapad av Dik Browne
• Thorgal skapades av Jean Van Hamme och Grzegorz Rosinski
• Asterix, skapad av René Goscinny, stöter av och till på vikingar när han är ute på havet.

• Den svenske författaren Frans G. Bengtsson skrev den humoristiska rövarhistorien Röde Orm i två band. Fullständig titel: Röde Orm, sjöfarare i västerled : en berättelse från okristen tid".
• Vera Henriksen
• Henrik Ibsens sagadrama

• The Vikings (1958)
• Röde Orm och de långa skeppen (1963)
• Island at the Top of the World (1974)
• Korpen flyger (1984) – Isländsk spaghetti-viking-film precis lika extremt våldsam som sagan den bygger på.
• Ronja Rövardotter (1984) – Barnfilm baserad på Astrid Lindgrens sagofigur Ronja Rövardotter, med handlingen förlagd till en mytisk vikingainspirerad forntid.
• Sigurd Drakdödaren (1989) – Pacifistisk barnvikingafilm
• Erik Viking (1989) – en mytanakronistisk komisk vikingafilm av Terry Jones.
• Den vite vikingen (1991) – Heroiserande isländsk vikingafilm av Hrafn Gunnlaugsson (med Maria Bonnevie) där Olav Tryggvasons kristnande av Island 999/1000 skildras som en hycklande kolonialistisk kupp.
• Den 13:e krigaren (1999) – En arab måste hjälpa 12 vikingar med att bekämpa ett farligt hot i norr. Baserad på en bok av Michael Crichton

• Age of Empires II: The Age of Kings
• Civilization IV: Warlords
• Northland
• The Lost Vikings
• Rune
• Age of Mythology
• Dark Age of Camelot
• Golden Sun

• Askold och Dir (väringar som ockuperade Kiev)
• Björn Järnsida (Ragnar Lodbroks son)
• Egil Skallagrimson (populär isländsk krigare och skald, se också Egils saga)
• Erik Röde (Eirik Raude) (Grönlands upptäckare)
• Freydís Eiríksdóttir (dotter till Erik Röde, var med på två resor till Vinland)
• Gardar Svavarsson (Islands upptäckare)
• Guthrum (koloniserade England)
• Harald Blåtand (kung av Danmark, förenade Norge med Danmark
• Harald Hårdråde
• Hastein (också känd som Jarlen av Hastings)
• Ingvar den vittfarne
• Ivar Benlös (son till Ragnar Lodbrok som erövrade den nordengelska staden York)
• Ingólfur Arnarson (bosatte sig på Island)
• Leif Eriksson
• Oleg I (furste i Kiev, angrep Konstantinopel)
• Ragnar Lodbrok (intog Paris)
• Gånge-Rolf
• Rurik I (grundläggare av Rus-styresskicket i Östeuropa)
• Skagul Toste
• Styrbjörn Sterki (erövrare av Jomsborg)
• Thorfinn Karlsefni (koloniserade Vinland)

• Wikimedia Commons har media som rör Sannab/Viking.
  Bilder & media
• Viking Ships - en länksamling om vikingaskepp och reproduktioner av dessa (engelska)
• Museer:
  • Vikingamuseet på Borg (norska)
  • Vikingsshipshuset på Bygdöy (norska)
  • Ribes Vikinger (danska, engelska, tyska)
  • Vikingskipsmuséet i Roskilde (danska)
  • Moesgård Museum (danska, engelska)

Kategori:Vikingatiden

• Delar av denna artikel är baserad på en översättning från norska Wikipedia. Läst 20061011.