Användare:Marcustisk/Temporär sida3

Före den spanska koloniseringen levde några olika stammar i regionen som nu heter Córdoba, bland annat comechingoner och Sanavironer.

Då spanjorerna bosatt sig i vicekungadömet Peru började de söka en färdväg till Río de la Platas hamn vid Atlanten för att kunna transportera peruanskt guld och silver till Europa.

Córdoba de la Nueva Andalucía (nu Córdoba) grundades som en knutpunkt på den färdvägen 6 juli 1573 av Jerónimo Luis de Cabrera.Colegio Convictorio de Nuestra Señora de Monserrat, grundades av jesuiterna 1599, och blev Córdobas nationaluniversitet 1622, det första i Argentina. Staden fortsatte att växa och blev ett viktigt kulturellt center understött av frakten av värdefulla metaller från Peru. 1761 installerades en tryckpress på universitetet.

1783, sju år efter befästandet av Vicekonungadömet Río de la Plata, blev Córdoba huvudstad i området som nu inkluderar provinserna La Rioja, Mendoza, San Juan och San Luis. Rafael de Sobremonte var dess första guvernör. Staden Córdoba hade då 38 800 invånare.

Efter majrevolutionen 1810 medverkade guvernören Gutiérrez de la Concha vid ett möte där det beslutades att man skulle ignorera Buenos Aires Junta. Ortiz de Ocampo anföll staden och avrättade oppositionens ledare, bland dem Santiago de Liniers, ledaren för motståndet under den brittiska invasionen av Río de la Plata.

Under Juan Bautista Bustos styre, och speciellt efter 1820, påbörjade Córdoba och Buenos Aires en kamp om nationens organisering, som vid den tiden, varken hade lagstiftande eller verkställande makt. Córdoba pläderade för en federal organisation av de argentinska provinserna medan Rivadavia föreslog ett centraliserat styre i Buenos Aires.Under 15 år var provinserna indragna i interna revolter som började stabilisera sig 1868 under Félix de la Peñas provinsiella styrelse.

Under Sarmientos presidentskap uppfördes ett astronomiskt observatorium (1871) och fakulteten för fysik och matematik invigdes (1873).

Córdoba hade den näst högsta befolkningstillväxten på grund av att järnvägens utbyggnad underlättade och attraherade immigration. Från 1887 och framåt, uppstod ett flertal jordbruksområden (San Francisco, Marcos Juárez, etcetera), medan före detta rastplatser som Fraile Muerto (Bell Ville), Ferreira (Villa María) och Los Luceros (Río Segundo), på vägen till Buenos Aires, blev jordbruks- handel- och industricentrum.

Universitetsreformsrörelsen, vilken uppstod i Córdoba 1918, påverkade inte bara resten av landet utan också resten av Sydamerika. Moderniseringen av läroplanernas innehåll och förbättringarna av studenternas rättigheter var det huvudsakliga målet med rörelsen och i Córdoba. Idéerna antogs till stor del av guvernören Amadeo Sabattini, som blev den tidens mest progressiva guvernör i Argentina och som antog civila- och landreformer som senare kom att bli nationell standard.

Efter andra världskriget, blev många utländska arbetare och arbetare från andra provinser i Argentina lockade av Córdobas industriella utveckling, vilken växte på grund av bilindustrin och dess underleverantörers expansion. Under Arturo Frondizis presidentskap (1958–1962), placerades de flesta nya bilindustrier i staden Córdoba och dess omgivning.

Precis som i andra delar av landet, uppstod det här Peronistgrupper 1955 efter kuppen som avsatte Juan Perón. Dessa Peronistgrupper, tillsammans med andra socialistiska och anarkistiska grupperingar, startade en opposition mot Argentinas tredje militärdiktatur som inte långt efter 1966 års övertagande resulterade i en massiv arrestering av akademiker, psykologer och andra intellektuella. Arbetar- och studentdeltagandet i politiken växte på grund av det växande missnöjet med den förordnade guvernörens hårdhänthet som kulminerade i en revolt i maj 1969, känd som Cordobazo. Denna revolt, och andra som Rosariazo som uppstod på flera platser i landet, underminerade diktatorn Onganías makt och tvingade honom till slut att avgå till förmån för mer moderata militärfraktioner.

Cordoba har därefter fortsatt att växa, trots vänsteraktivistiskt våld 1973, högerns politiska konflikt 1974, regeringens våld 1976–77, 1978–81 års "frihandels"-program som påverkade Cordobas industriella sektor, 1980-talets skuldkris och den akuta finansiella krisen 1999-2002.

Córdobas ekonomi är den tredje största i Argentina, endast provinsen Buenos Aires och staden Buenos Aires själv är större. Córdobas ekonomi beräknades till cirka 27.7 billioner USD 2006 och har under lång tid bidragit med cirka 8% av landets BNP. Inkomsten per capita är 9,040 USD och ligger strax över genomsnittet i landet.^[2]

Jordbruk och boskap utgör 10% av provinsens avkastning,^[3] klart över det nationella genomsnittet. Jordbruket är inriktat på sojabönor, vete, majs och andra sädesslag. Provinsen bidrar med 15% av landets köttproduktion och 28% av dess mejeriprodukter. Matindustrin kring olja, mjölk och sädesprodukter är också viktiga, godistillverkaren Arcor är en av de viktigare.

Invigningen av Fábrica Militar de Aviones 1927 och därefter flera statsägda företag placerade Córdoba bland de viktigaste industriområdena i Argentina; företaget köptes av Lockheed Martin 1995. Omkring 1955 bidrog utländska investeringar i Córdobas fordonsindustri, jordbruksmaskinstillverkning och livsmedelsindustrier ytterligare till områdets industriella profil.

Gruvindustrin i området utvinner ett flertal olika mineraler och byggnadsmaterial som till exempel marmor och kalk. Uran utvinns också för att förse de argentinska kärnkraftverken med bränsle.

Turism, är här som i resten av Argentina, en växande näring. Omkring 3 miljoner turister från Argentina och andra länder besöker årligen Córdoba. Provinsen har cirka 500 000 hotellsängsplatser, inklusive vandrarhem och andra typer av logier.

Córdoba har järnvägsförbindelse med Buenos Aires, Rosario, Mendoza och Tucumán. Ingeniero Ambrosio L.V. Taravella International Airport, känd som Pajas Blancas, sköter internationell och inhemsk lufttrafik, medan Las Higueras Río Cuarto Airport endast ombesörjer nationella flygrutter.

Córdoba har ett enkammarsystem som väljs genom allmän omröstning. Until December 2001, the legislature was bicameral (a Chamber of Deputies and a Senate), but following the 2001 constitutional reform, this division was abolished. The unified legislature is made up of 70 members: 26 elected to represent each of the provincial departments, and 44 elected by the people of the province as a whole and assigned by a proportional system.^[4]

The head of government is the governor, accompanied by a vice-governor who presides the legislature and may fill the governor's place in certain cases. Like the legislators, the governor and vice-governor are elected for a four-year term, and can be re-elected for one consecutive term.

Córdoba has long been a bastion of the centrist Radical Civic Union, but in 1999 the Justicialist José Manuel de la Sota was elected governor, succeeded by fellow Peronist Juan Schiaretti in 2007.

The province is divided in 26 departments (spanska: departamentos) here listed with their head towns.

Mall:Provinces of Argentina

• Official Executive Power Site (Spanish)
• Official Legislative Power Site (Spanish)
• Official Judicial Power Site (Spanish)
• La Voz del Interior daily Newspaper (Spanish)
• La Mañana de Córdoba daily Newspaper (Spanish)
• El Diario del Sur de Córdoba daily Newspaper edited in Villa María (Spanish)
• Cordoba Regions
• Capillas y Templos de la Provincia de Córdoba - Argentina
• Tanti, en el corazón de Córdoba - Argentina
• Tourism in Cordoba Argentina. (Spanish)