| Hjärtsvikt, hjärtinsufficiens | |
| Synonymer | Kronisk hjärtsvikt |
|---|---|
 | |
| Huvudsymptom på hjärtsvikt | |
| Medicinsk specialitet | Kardiologi |
| Symptom | Andfåddhet, trötthet, svullna ben[1] |
| Varaktighet | Ofta livslång |
| Orsaker | Hjärtinfarkt, högt blodtryck, oregelbunden hjärtrytm, stor alkoholkonsumtion, infektion, annan skada på hjärtat[1][2] |
| Riskfaktorer | Rökning, stillasittande livsstil |
| Diagnostik | EKG[3] |
| Liknande diagnoser | Njursvikt, sköldkörtelsjukdom, leversjukdom, anemi, fetma[4] |
| Läkemedel | Diuretika, hjärtläkemedel[3][5] |
| Prevalens | Globalt 40 miljoner (2015),[6] 2% av vuxna (industriella länder)[2] |
| Dödlighet | 35 % dödsrisk under första året[1] |
Hjärtsvikt (HF) ofta använt för att benämna kronisk hjärtsvikt (CHF), uppstår när hjärtat inte kan pumpa tillräckligt för att upprätthålla blodflödet och för att möta kroppens behov.[7] De engelska uttrycken congestive heart failure (CHF), och congestive cardiac failure (CCF) används ofta synonymt med kronisk hjärtsvikt.[8] Symtom på hjärtsvikt är vanligen andfåddhet, kraftig trötthet, och bensvullnad.[1] Andfåddheten förvärras oftast av fysisk aktivitet; då man ligger ner; och på natten då man sover.[1] Detta begränsar ofta hur mycket fysiskt ansträngning som är möjlig, även vid välbehandlad hjärtsvikt.[9]
Orsaker redigera
Vanliga orsaker till hjärtsvikt är kranskärlssjukdom inklusive tidigare hjärtinfarkt (hjärtattack), högt blodtryck, förmaksflimmer, hjärtklaffsjukdom och hjärtmuskelsjukdom (kardiomyopati).[1][2] Hjärtsvikt uppstår till följd av förändrad struktur eller funktion av hjärtat.[1] Det finns två huvudsakliga typer av hjärtsvikt: vänsterkammarsvikt (HFREF) och hjärtsvikt med normal ejektionsfraktion (HFPEF).[källa behövs] Typen beror på huruvida vänster kammares kontraktilitet påverkats, eller om hjärtats förmåga att relaxera är nedsatt.[1] Hur svår hjärtsvikten är brukar graderade efter hur mycket förmågan till fysisk aktivitet begränsas.[4] Hjärtsvikt är inte samma sak som hjärtinfarkt (då en del av hjärtmuskeln dör) eller hjärtstilletånd (då blodet slutar cirkulera helt).[10][11] Sjukdomar som kan ha liknande symptom till hjärtsvikt är: fetma, njursjukdom, leversjukdom, anemi och sköldkörtelsjukdomar med flera.[4]
Diagnos redigera
Diagnosen hjärtsvikt ställs baserat sjukdomhistora och fysisk undersökning och bekräftas sedan med ekokardiografi (eko).[3] Blodprover, ekg och lungröntgen kan ibland användas för att bestämma den bakomliggande orsaken.[3] Behandlingen beror på hur allvarliga symptomen är och vad som orsakat sjukdomen.[3] Hos de med kronisk sjukdom som är stabil är behandling vanligen livsstilsförändringar såsom rökstopp,[5] ökad motion,[12] och kostförändringar samt medicinering.[5] Bland de med vänsterkammardysfunktion rekommenderas behandling med ACE-hämmare och beta-blockare.[3] Vid svårare sjukdom kan aldosteron-antagonister, angiotensinreceptor-blockerare (ARB) eller hydralazin med nitrat användas.[3] Vid normal ejektionsfraktion bör andra uppkomna hälsoproblem behandlas.[3] Diuretika används för att förhindra att man samlar på sig vätska och rekommenderas oftast.[5] Ibland kan en inopererad enhet, till exempel pacemaker eller defibrillator (ICD) vara av nytta.[3] Ett konstgjort hjärta eller hjärttransplantation rekommenderas ibland för de med fortsatt svår sjukdom trots andra åtgärder.[5]
Förekomst och prognos redigera
Hjärtsvikt är en vanlig, kostsam, och ibland dödlig sjukdom.[2] I den utvecklade världen är 2 procent av den vuxna befolkningen drabbad och bland de över 65 år ökar detta till 6–10 %.[2][13] Under året direkt efter diagnos är risken att dö cirka 35% för att sedan sjunka till under 10% efterföljande år.[1] Detta liknar riskerna hos ett antal typer av cancer.[1] I Storbritannien ligger hjärtsvikt bakom 5% av alla sjukhusvistelser.[1] Hjärtsvikt beskrivs tidigt i historien och Ebers papyrus beskriver ämnet kring år 1550 f.kr.[9]
Källor redigera
Noter redigera
- ^ [a b c d e f g h i j k] ”Chronic Heart Failure: National Clinical Guideline for Diagnosis and Management in Primary and Secondary Care: Partial Update”. National Clinical Guideline Centre: sid. 19–24. Aug 2010. PMID 22741186.
- ^ [a b c d e] ”Heart failure”. Lancet 365 (9474): sid. 1877–89. 2005. doi:. PMID 15924986.
- ^ [a b c d e f g h i] ”Chronic Heart Failure: National Clinical Guideline for Diagnosis and Management in Primary and Secondary Care: Partial Update”. National Clinical Guideline Centre: sid. 34–47. Aug 2010. PMID 22741186.
- ^ [a b c] ”Chronic Heart Failure: National Clinical Guideline for Diagnosis and Management in Primary and Secondary Care: Partial Update”. National Clinical Guideline Centre: sid. 38–70. Aug 2010. PMID 22741186.
- ^ [a b c d e] ”Chronic Heart Failure: National Clinical Guideline for Diagnosis and Management in Primary and Secondary Care: Partial Update”. National Clinical Guideline Centre: sid. 71–153. Aug 2010. PMID 22741186.
- ^ GBD 2015 Disease and Injury Incidence and Prevalence, Collaborators. (8 October 2016). ”Global, regional, and national incidence, prevalence, and years lived with disability for 310 diseases and injuries, 1990–2015: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2015.”. Lancet 388 (10053): sid. 1545–1602. doi:. PMID 27733282.
- ^ ”Heart failure”. Health Information. Mayo Clinic. 23 December 2009. http://www.mayoclinic.com/health/heart-failure/DS00061.
- ^ ”Living Well With Chronic Heart Failure”. Heart Foundation. 18. http://www.heartfoundation.org.au/SiteCollectionDocuments/Living-well-with-chronic-heart-failure.pdf. Läst 25 maj 2014.
- ^ [a b] McDonagh, Theresa A. (2011). Oxford textbook of heart failure. Oxford: Oxford University Press. Sid. 3. ISBN 9780199577729. http://books.google.it/books?id=r8wowXxC1voC&lpg=PP1.
- ^ Willard & Spackman's occupational therapy. (12th ed.). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins. 2014. Sid. 1124. ISBN 9781451110807. http://books.google.it/books?id=zLh3h6v5O_0C&pg=PA1124.
- ^ Eyal Herzog (2012). The Cardiac Care Unit Survival Guide. Lippincott Williams & Wilkins. Sid. 98. ISBN 9781451177466. http://books.google.it/books?id=ZvkUJZCoi2EC&pg=PA98.
- ^ Taylor, RS; Sagar, VA; Davies, EJ; Briscoe, S; Coats, AJ; Dalal, H; Lough, F; Rees, K; et al. (Apr 27, 2014). ”Exercise-based rehabilitation for heart failure.”. The Cochrane database of systematic reviews 4: sid. CD003331. doi:. PMID 24771460.
- ^ ”ESC Guidelines for the diagnosis and treatment of acute and chronic heart failure 2008: the Task Force for the Diagnosis and Treatment of Acute and Chronic Heart Failure 2008 of the European Society of Cardiology. Developed in collaboration with the Heart Failure Association of the ESC (HFA) and endorsed by the European Society of Intensive Care Medicine (ESICM)”. Eur. Heart J. 29 (19): sid. 2388–442. October 2008. doi:. PMID 18799522. http://eurheartj.oxfordjournals.org/cgi/pmidlookup?view=long&pmid=18799522.